SM – äntligen!

Blogg alltså. 2,5 år sedan sist. Livet blir aldrig som man tänkt sig, nu är vi tillbaka här.

Anderstorp Raceway, lördag 10 oktober 2020 klockan 12:05

”Fem minuter till start!”

Håren reste sig på armarna när jag blickade ner mot kurvan som Ronnie Peterson en gång i tiden också blickat ner mot. Lorenzo Nesi tjoar till ”1:21 är varvrekordet, kom igen nu!”. Den tryckta stämningen släpper en aning. Jag står på startlinjen till SM, 171 kilometer hemifrån på en racewaybana i skogen. Med vinden rakt i ansiktet och med ett snett leende på läpparna. Jag är tillbaka där jag hör hemma.

Två minuter till start!

Jag väcks till liv och går framåt, med samma rutin jag alltid haft. Händerna på sidorna, gången lite uppe på tårna och tre snabba andetag. Snart blir det jävligt obekvämt. Fan vad jag saknat livet i 3:30-fart. Livet blir aldrig som man tänkt sig

Helsingborg Arena, onsdag 3 oktober 2019 klockan 20:15

Jag ligger på marken. Smärtan i armbågen gör att jag okontrollerat vrider runt som en mask. Det här är början på ett år som får mig att inse att jag förlorat mitt ungdomligt naiva odödlighet. Armbågen svullnar upp som en handboll, akuten väntar och en vecka senare operation. Och i allt detta vet jag om att jag borde vara tacksam att jag hade hjälm, att jag inte skadade mig mer och att jag kommer att läka. Men en sak gäckar mig, jag kan inte släppa det.

Det som väntar mig är

F E M

V E C K O R

U T A N

L Ö P N I N G.

Mitt längsta uppehåll sedan jag började springa 2010. Men det är inte bara löpning längre, det är en rutin, en identitet, en trygg plats. På jobbet har jag två tjänster samtidigt, där hemma tre barn varav en är sex månader gammal. Det suger i magen och trycker över bröstet när jag vet att verkligheten under mina fötter dragits undan. Vilket jävla mög, på ren skånska.

Anderstorp Raceway, kilometer 2, 7:03 på klockan.

Klungorna började uppenbara sig när jag klickade andra kilometern på 3:35. Det blev som jag befarat, vinden sög sig fast i låren och motvindskilometern tar ut sin rätt. Men klungan ligger kompakt, kroppen funkar och hjärtat slår snabbare och snabbare. Corona-frissans lockar svajar i vinden under den bak-och-framhävda kepsen och benen bär mig. Fan vad man mår!

Jag rundade hörnet in på upploppet med hoppsasteg och stela vader och såg klockan stå på 36:40. Tog i för kung och fosterland och sprang över mållinjen på 36:55. Äntligen tillbaka!! Det ska bli ett snabbt åt tänkte jag när jag pustade ut. Jobbet hade börjat ordna upp sig, armbågen var på bättringsvägen och på hemmaplan fanns det harmoni. 2020 skulle bli mitt år. Men. Livet blir aldrig som man tänkt sig.

Anderstorp Raceway, kilometer 8, ingen aning vad som står på klockan.

Helvete alltså. Nu började det bli jobbigt. Bilen som skötte livestreamen till Svensk Friidrotts Facebook körde upp jämsides. Gav ett leende och en tumme upp. Men inombords är det ju som det brukar vara vid kilometer åtta. Men bara längtar efter att få gråta i duschen efter loppet och dricka en öl. Men nu var jag inte riktigt där än. Istället var jag på jakt efter att specifikt mål – min snabbaste mil på 2,5 år. Jag hade haft 35:31 i februari 2019 och jag hade gett mig fan på att springa snabbare idag. Så jag gjorde samma sak som jag brukar göra med 1,5 kilometer kvar. Tre djupa andetag, skakade armarna och sen tryckte jag på.

City Rehab Helsingborg, 12 juni 2020

Min sjukgymnast Kajsa ler. Jag med. Nu är vår tid ihop äntligen över. Baksidorna är inte bra än, men bra nog för att få klartecken att köra på så hårt jag vill så länge det inte blir värre. Efter 36:55 i Köpenhamn på våren genomförde jag en vasektomi några dagar senare (jag steriliserade mig med andra ord). En ny viloperiod på en vecka väntade. Inga konstigheter i sig, sju dagar kändes som ett andetag jämfört med de fem veckorna hösten innan. Men på min första jogg tillbaka kändes kroppen märklig. Baksidorna var så strama att det kändes som att jag sprungit ett stenhårt kvalitetspass dagen innan, trots att jag bara joggade i en halvtimme. Två dagar senare körde jag intervaller på heden. Mot slutet av passet började det göra ont i bägge baksidorna. Och där i slutet av februari började strulet. Och det blev inte bättre av att jag trillade på cykeln och bröt två revben i mitten av april. Men nu var åtminstone det värsta över. Jag kunde springa så mycket och hårt jag ville igen. Äntligen!

Jag passerade skylten som indikerade att det var 200 meter kvar. Jag slog ett öga på klockan och insåg att det var läge att slänga in kicken. Gorillaflåset var ett faktum, men jag skulle fixa målet! Hör en massa hejarop, löparvänner, klubbkompisar, instagrambekanta. Springer över mållinjen på 35:22 och är snabbare än jag varit på de senaste 2,5 åren. Känner mig löjligt nöjd. Armbågar löparkompisarna Kalle och Ashkan från Hälle, BG som tog SM-guld och Masters- Mike från Göta. Mår som en kung och börjar se fram emot den ensamma bilresan hem på två timmar. Att få njuta av bedriften.analysera loppet och reflektera. Och så klart – planera. För nu är jag tillbaka på riktigt, en 35-minuterslöpare igen. Flåset, pulsen, den möra känslan i benen. Leendet på läpparna, löparkompisar och adrenalinet på upploppet. Löpning alltså, the shit!

Helsingborg, 20:55 hemma i soffan

En lång dag når sitt slut. I soffan med godis och ett glas bubbel (tack Rickard Johnsson 💛!). Barnen kollar på Harry Potter, Lisa och jag fipplar med mobilerna. Leo klippte av sig en bit av sin lugg med misstag och Elliot jämför Kaoset i Harry Potter med ”som om Lukasjenko hade anordnat en fest” (tack Lilla Aktuellt). Har nog aldrig haft roligare på jobbet och Lisa och jag har hittat en bra harmoni. Och framförallt – jag både kan, hinner och vill springa. Mycket och snabbt. Klarade precis topp 100 i ett av de bästa och största startfälten på SM någonsin. Det är jag jäkligt nöjd med! Livet blir aldrig som man tänkt sig, men det är vad man gör det till. Fan vad man mår!