1990 dagar sedan skrev jag två ord på datorn. Elliot sov i andra rummet, min föräldraledighet hade precis börjat. Jag begrundade orden. Helsingborg Marathon. Om jag bara vetat var dessa två ord skulle ta mig.

Och 1990 dagar senare är vi här mina vänner. The end of the line. När jag och Andreas startade Helsingborg Marathon hade vi ingenting. Ingen erfarenhet, ingen kunskap, inga kontakter och inga pengar. Vi hade bara en dröm. En dröm om något större än oss själva och en vision om något vackert. Något som skulle engagera, bidra och väcka känslor. Vi stoppade in runt 20.000 av våra egna pengar (som var ungefär det som vi hade på våra sparkonton) och satsade allt. Vi satsade all vår tid, våra pengar, vår framtid och våra hjärtan. Fem och ett halvt år senare har vi byggt en verksamhet som har tre anställda, omsätter 2,5 miljoner, som inte har externa lån, finansiering eller skulder och som varje år lockar 2.500 löpare, 15.000 i publik och detta året expanderar till tre lopp. Men framför allt, det som gör att jag sover gott om kvällen, är att vi skapat något som jag vågar påstå att alla Helsingborgare kan vara väldigt stolta över. Det är inte vårt lopp – det är Helsingborgarnas lopp. Byggt av många, för många. Med hjärta, kreativitet, passion och kärlek.

Anledningen till mitt avslut är inte dramatiskt, det har i slutändan heller inte varit ett svårt beslut. Under många år har jag gett otroligt mycket av mig själv, många gånger för mycket och glömt bort mig själv längs vägen. När jag och Andreas började detta hade vi ingen erfarenhet av att jobba med varandra. På vinst eller förlust drog vi igång och körde tåget full fart framåt. Vi hade aldrig någon möjlighet att välja arbetsuppgifter och fördelade utefter vad som fanns på bordet. Och vi är två väldigt, väldigt olika personer i grunden. Under vår uppstartsfas och våra första verksamhetsår har detta varit en enorm fördel. Vi har i princip gjort allt, ALLT från grunden. Vi har byggt och byggt och i många fall byggt bättre saker än många andra gjort innan oss. Vi har inte kapat några hörn och aldrig tagit den enkla vägen. Men alla val har haft sina pris. När vi för två år sedan började gå över från att bygga till att förvalta och utveckla, mitt under branschens tuffaste konjunktur, så började vi sakta dra åt olika håll. Och med de senaste två åren har vi fortsatt dra åt olika håll. I vårt ledarskap, i vår syn på utveckling och i vilka våra arbetsuppgifter är. Den friktion som i de tidigare åren skapade magi har nu blivit grus i maskineriet och gjort oss både trögrörliga och ineffektiva. Och i detta har jag under en längre period känt att jag inte längre kan bidra på bästa sätt i förstagets utveckling. Min absoluta syn på det hela är att det bästa för företaget och verksamhetens utveckling är att där framåt finns en person som äger, driver och bestämmer över verksamheten. Jag bestämde mig för sex veckor sedan att denna personen inte är jag. Jag och Andreas satte oss ner för fyra veckor sedan och pratade om detta. Vi både skrattade och grät över mitt beslut och det var både ett väldigt känslosamt och humant samtal när jag berättade att jag bestämt mig för att sluta. Så över de senaste fyra veckorna har vi gjorde en riktigt bra plan för mitt avslut och jag har fullt förtroende för att Andreas kommer att driva Helsingborg Marathon på ett fantastiskt sätt framöver. Jag lämnar verksamheten med glädje och stolthet över allt vi gjort. Men jag har kommit till en punkt där jag helt enkelt inte känner den glädje jag en gång gjort över mitt jobb. Och jag har alltid lovat mig själv att när den dagen kommer ska jag lyssna på min inre kompass och ta rätt beslut – även om det är ett svårt sådant.

Praktiskt sett kommer Andreas att ta över min andel i företaget och äga det till 100%. Från och med idag går jag sakta men säkert in i en supportroll och fasar ut mina arbetsuppgifter och ansvar. Andreas kommer framöver att vara min chef och ha övergripande ansvar för Helsingborg Marathon, både strategiskt och i daglig drift framåt. Dessutom har Erik under året taget ett massivt kliv framåt och är en otroligt viktig hörnsten i Helsingborg Marathons fundament och jag är väldigt glad att han kommit in i verksamheten. Det har varit ett sant nöje att få se honom växa in i rollen på ett fenomenalt sätt. Jag kommer att vara kvar som tävlingsledare för Helsingborg Marathon och jobba på som vanligt fram till efter årets upplaga den 1 september. Under september och oktober kommer jag att fasas ut och lämna över mina arbetsuppgifter och i november månad är jag “free agent”. Med mitt avslut vill jag också flagga för att det inom kort kommer att utannonseras en riktigt spännande administratörstjänst hos Helsingborg Marathon. För rätt person är detta ett riktigt drömjobb!

Nu kanske du som läser detta undrar vad jag ska göra framöver. Svaret på den frågan är enkel. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag ser fram emot en höst med en helt ren kalender. Jag har en massa idéer. Kanske kör jag vidare i mitt egna bolag med en ny idé, kanske börjar jag skriva på min andra bok, kanske dyker det upp en spännande tjänst eller så springer jag världen över. Jag älskar staden Helsingborg och tänker mig att jag är kvar här som bas, längre än så har jag inte funderat. En sak jag skulle vilja göra är att komma ut hos personer som jag inspireras av på studiebesök. Att se vad personer som jag ser upp till gör om dagarna och få en bild av vad som händer utanför min bubbla. Är det någon som vill ses över en öl eller käka lunch och prata om vad som helst – jobb eller privat – så hör av er! Jag har en del ledig tid framöver.

Och sist, men absolut inte minst. Tack. Till alla ni som sett till att hela den här galna resan blivit av. Jag ser fram emot en sista upplaga av HBGM som tävlingsledare med full fart. Och en sak som jag verkligen ser fram emot, vet ni vad det är? Den 31 augusti 2019. För då får jag uppfylla en av mina största drömmar – jag ska springa Helsingborg Marathon.

/Simon